Carl Fredrik Johansson

Det måste ha varit tidigt 1995 som jag var i USA första gången. Och det råkade sammanfalla med Superbowl, vilket jag visserligen formellt kände till men inte på något sätt förstod vidden av. Det gick dock inte att missa på plats i landet, och det var svårt att inte gilla San Francisco 49ers som, som första lag i ligan, vann sin femte Superbowl genom seger mot San Diego Chargers med 49-26. 49ers quarterback Steve Young dominerade matchen totalt och det kändes lite kul att ha ett favoritlag i NFL och dessutom ett som verkade kunna stapla upp segrar de kommande åren. Jag köpte en 49ers-tröja med mig hem och svarade glatt på vännernas frågor om vad det var för något lag jag nu börjat bry mig om.

När TV i Sverige började visa NFL så gjorde jag mitt bästa för att försöka hänga på, men det var inte helt enkelt. Inte förrän de senaste åren har det gått att på något rimligt sätt följa matcherna, men tidsskillnaden gör det inte jättelätt. Däremot visade det sig att jag fångade 49ers precis i slutet av en storhetstid som varat sen 80-talet, inte minst under Joe Montanas ledning. Men det är 30 år sen nu och under de åren har 49ers inte tagit en enda titel igen. Tre gånger har de spelat Superbowl, men alla gånger har det i extremt täta matcher slutat med knappa förluster. Senast i går mot Kansas City Chiefs, för övrigt en fantastisk match, där man till och med fick ta till förlängning för att skilja lagen åt. Men inte heller denna gång gick det som det borde.

Min förmåga att följa lag som inte tar sig hela vägen är annars ganska stabil. Som väldigt liten blev jag AIK-are och de låg ofta i toppen av allsvenskan. Men jag hann bli 25 år gammal innan vi tog ett efterlängtat SM-guld. Det ska sägas att det fanns andra AIK-are som då med råge passerat 50 år utan att heller få uppleva ett guld men de tunga åren kändes knappast lättare ändå. Sedan dess har det i och för sig blivit lite mer ordning på sakerna, men de mörka åren är inget jag önskar vara med om igen.

När jag som 6-7-åring för första gången fick ett sånt där album där man klistrar in bilder på fotbollsspelare fastnade jag för ett otroligt snyggt klubbmärke för ett lag i engelska ligan. De hade en örn som symbol och laget kallades också ”The Eagles” Det hade dessutom ett coolt namn – Crystal Palace – så det fick bli mitt lag. Föga anade jag vilken nitlott det var, ett galet år lyckades vi ta en tredje plats i högsta divisionen, men annars har det handlat om att försöka undvika nedflyttning alternativt kvala från andradivisionen för att ta oss tillbaka upp igen.

En av de städer jag besökt flest gånger är Rom, omöjligt att inte älska den staden! Men när jag var ung hade italiensk fotboll lite dåligt rykte, jag kommer till exempel ihåg att när vi spelade fotboll på gården så kallade vi en grov kapning för ”en italienare”. Det är först många år senare som jag förstått att uppskatta även catenaccio-stilen, men det är väl med handen på hjärtat ändå inte det allra roligaste att titta på. Så italienska ligan började jag inte följa ”på riktigt” förrän som relativt vuxen men att Roma var favoritlaget var det självklart ingen tvekan om.

Kanske kommer jag ihåg det fel, men jag tror att någon svensk kanal började visa Serie A systematiskt väldigt tidigt 2000-tal (innan dess var det bara engelsk fotboll som gällde), i alla fall hade jag inte koll på det. Men Francesco Totti hade precis slagit igenom, Gabriel Batistuta hade anslutit för att få chansen att vinna titlar och bland ett gäng brasilianare hade jag ett extra gott öga för Cafú, som var en av de allra första moderna ytterbackarna (även om hans brasilianske kollega Roberto Carlos kanske var ändå strået vassare).

Hursomhelst, de hade vunnit scudetton 2001 och jag hade skaffat abonnemang för att följa de kommande årens segrar. Men jag väntar fortfarande… Sju andraplatser och tre tredjeplatser har det blivit sedan dess, och aldrig sämre än plats åtta. Men det verkar helt omöjligt att ta det hela vägen.

Tyvärr har min förmåga att välja favoritlag smittat av sig på familjen. Oliver har sedan tidig ålder varit ett stort fan av Arsenal i Premier League, sannolikt mycket tack vare att hans fotbollsuppvaknande sammanföll med Fredrik Ljungbergs bästa år i laget och att de i övrigt också hade fantastiska spelare – Dennis Bergkamp, Thierry Henry, Patrick Vieira, Robert Pires, Kolo Touré, Jens Lehmann och många andra. Kanske var han 8 eller 9 år gammal när det här begav sig men tyvärr har han i dag, 20 år senare, inte varit med om att fira någon Premier League-titel, trots ständig toppkänning. Placeringsraden åren efter senaste titeln såg ut på det här frustrerande sättet 2-4-4-3-4-3-4-3-4-4-3-2 och till och med Leicester har vunnit ligan under de här åren!

Egentligen håller jag bara på att skriva av mig besvikelsen efter nattens förlust. Det kändes verkligen som om det var 49ers år i år och sagan om den nästan ratade unge quarterbacken Brock Purdy som skulle ta med McCaffrey, Kittle, Aiyuk, Deebo Samuel, Nick Bosa och alla andra hela vägen till toppen var nästan redan skriven. Men det kommer fler år, nya chanser, och som ni förstår är det något jag verkligen är van vid att säga.

Några av er som läser det här vet kanske att jag på min fritid sedan många år är ordförande i schackklubben Uppsala SSS och spenderar största delen av min fritid med att lära barn och unga att spela schack, arrangera tävlingar för dem, propagera för schack i skolan och en massa andra saker. Tidigare har jag varit ordförande i Sveriges Schackförbund och haft en del internationella uppdrag, men numera är det i princip bara klubben i Uppsala som jag ägnar mig åt. Och det har gett mig så otroligt mycket glädje i många år, jag är genuint övertygad om att schack är bra för barn och att jag kunnat vara med om att lära många tusen barn att spela schack är något jag är väldigt stolt över.

Under 18 år har jag varit med och byggt upp schackklubben Uppsala SSS till en av de finaste i Sverige. Det har jag gjort på min fritid, av det enkla skälet att jag är övertygad om att schack är bra för barn och att jag känner ett ansvar för att bidra med det lilla jag kan för att göra världen lite, lite bättre.

När vi startade 2005 med en timmes träning i veckan i Vaksalaskolans matsal visste vi inte vart det skulle bära hän. Lasse Linusson, Thomas Franzén, Alexander Jogren och flera andra som var med i begynnelsen gjorde helt enkelt det vi kunde och barnen verkade tycka att det var kul!

För varje år sedan dess har vi tagit ett eller två steg framåt och i dag har vår klubb närmare tusen medlemmar, många fantastiska ledare, en spellokal som saknar motstycke, vi arrangerar internationella tävlingar av hög klass och har samarbete med de bästa klubbarna och tränarna i världen. Vi arbetar ihop med många av Uppsalas skolor, arrangerar Schackfyran, deltar i internationella forskningsprojekt, har schackfritids i Uppsalas utsatta områden och tar emot sommarjobbare varje sommar som under tre veckor får lära sig hur en schackklubb fungerar. Bland mycket annat.

Några av våra spelare har blivit riktigt bra, vi har ett helt gäng ungdomar som kan skryta med svenska mästartitlar. Men de flesta som vi tagit emot har inte haft såna ambitioner, de har deltagit i verksamheten och lärt sig spela schack, lärt sig hur man tränar tillsammans med andra, och flera har också deltagit i ledarutbildningar och blivit duktiga tränare eller domare.

Jag är självklart stolt över allt detta, och det är många andra som också ska vara det. Och i alla år har min glädje i att få bygga upp Uppsala SSS och varje vecka träffa och träna barnen och ungdomarna varit väl värt alla de timmar som jag lagt ner.

Det här har jag kunnat göra i lugn och ro, med gott resultat, tillsammans med alla andra ledare i klubben i många år. Men de senaste åren har det pågått något som så här i efterhand uppenbart är ett målmedvetet arbete för att få mig att sluta med det arbete jag gör. Varken jag eller Uppsala SSS är en del av någon maktkamp eller något annat, vi har gjort det väldigt tydligt att vi är helt ointresserade av annat än att skapa bra verksamhet i och runt vår klubb. Men de angrepp som riktats mot framför allt mig personligen har varit på en i de här sammanhangen extrem nivå, och trots att vi aldrig försökt ”slå tillbaka” har det bara fortsatt.

Det jag beskriver låter förmodligen helt obegripligt, men det senaste året har jag varit utsatt för regelbundna attacker för just mitt arbete med schack i Uppsala, på en nivå som inte går att förklara. Det är faktiskt svårt att begripa för mig också, men det har förekommit smutskastning, okynnesanmälningar, hatmejl och andra aktiviteter som verkar ha som huvudsyfte att helt enkelt få mig att sluta arbeta med schack för barn i Uppsala. Om skälet är avundsjuka eller något annat förstår jag inte, men de lämnar mig inte ifred.

Tyvärr måste jag nu meddela att de som har velat mig illa har lyckats. Jag vet att det jag varit med om är en västanfläkt mot vad som händer andra, men att vara i ständigt sikte för mäktiga personer som, istället för att stödja schackklubbar och ideella ledares arbete för att sprida schack bland barn och unga, använder sin kraft och energi till att aktivt förstöra mitt liv är ingenting som jag klarar av längre.

Så nu slutar jag, försvinner från Uppsala SSS, och hoppas att kampanjen mot mig och mot klubben kan få ett slut. Det har varit underbara år, men jag måste leta upp något nytt som gör att jag kan må bra, vara glad och längta efter att göra nya roliga saker igen.

Till alla i Uppsala SSS – jag älskar er, ni är bäst! Och till alla er som fortsätter sprida schack bland barn och ungdomar – fortsätt med det, ni gör ett fantastiskt jobb, det ni håller på med gör skillnad.

Oliver fyller 26 år i dag, jag försökte hitta något sätt att gratulera honom men han gick inte att nå. Vi spelade in en grattishälsning från släkten som jag skickade till honom på lite olika sätt, men jag tror inte den kom fram. Jag fick lite senare mot kvällen reda på att han varit psykotisk och aggressiv, slagit sönder en ruta i sin egen lägenhet och hamnat på akuten. Och jag borde väl vara upprörd, förvånad eller något sånt men jag är bara ledsen. För han var självklart påverkad också, kanske droger, kanske alkohol, kanske båda. Och när man är så sjuk som han är så är det så här livet ser ut. Det går ibland långt mellan gångerna, men numera tyvärr inte alls särskilt långt, och det enda jag vet säkert är att det snart kommer att bli likadant igen.

För han blev omplåstrad på akuten och sen hemskickad igen, precis som alla gånger tidigare, precis som jag förstår att alla andra i hans situation också blir. Hem till sin lägenhet som han inte klarar av att bo i, till en vardag som han inte kan hantera, och med personal inom missbruksvård och psykiatri, på serviceboendet och på alla andra platser, som fortsätter låta bli att knacka på hans dörr och istället väntar på att Oliver själv ska formulera för dem vilken hjälp han behöver för att må bra igen.

För tre år sedan fick Oliver diagnoserna autism och adhd, då hade han redan varit drogmissbrukare i många år och utredaren som gav diagnosen sa att det var ett av de värsta exemplen hon sett på någon som inte fått en diagnos tidigare i livet. Hans adhd och autism har ju funnits i honom sen han föddes och när jag nu vet att det är det jag borde ha tittat efter eller frågat efter under alla år av mobbing och annat elände så har jag blandat ilska med förebråelser, varför fattade jag inte det? Men jag har gått igenom det och ut på andra sidan, jag vet att det inte är mitt jobb att begripa att just mitt barns speciella förmågor eller beteenden har ett namn och går att få hjälp med. Men någon borde väl ha fattat något under alla år?

Alla som träffat Oliver förstår att det är en speciell kille. Han är naturligtvis helt underbar, den finaste jag vet, han kan lära mig saker, få mig att tillsammans med honom utforska saker jag inte visste jag ville veta mer om, och göra mig så glad att jag dansar. Men han har varit mobbad i alla år, tvingats sluta i alla idrottslag han varit med i (utom i basketlaget – tack Mannos Nakos för allt du gjorde) och på många sätt har det märkts att han inte är som medelungen. Han pratar hela tiden, har svårt att hålla fokus, vaknar inte på morgonen, är jämt trött, tappar tålamodet för ofta, har svårt att behålla sina kompisar, men i skolan, på BUP eller någon annanstans andas de inte ens tanken att det ens fanns något att utreda. Nej, jag borde inte ha fattat det, jag är bara förälder, men den som ropar på överdiagnosticering fattar inte hur det fungerar på riktigt.

Istället gick åren, han fick möjligheten att misslyckas med en sak efter en annan, vi gjorde allt vi förmådde för att hålla näsan över vattenytan men när han till sist hittade drogerna hade vi ingen chans längre. De gjorde väl att hans problem blev hanterbara, att torktumlaren i huvudet stannade av, inte vet jag. Men för mig blev det vardag att leta efter honom i knarkarkvartar, hantera skuldindrivare och fundera över vad man ska säga på hans begravning.

Hade jag då vetat att Oliver hade adhd och autism hade jag också vetat att det är en kombination av diagnoser som alldeles för ofta leder till missbruk. Men ingen av alla socialarbetare, poliser, läkare eller andra välmenande personer jag mötte under alla de här åren tyckte det fanns skäl att leta efter källan till problemen.

Det är lätt att låta bitter, alla dessa år kunde sett annorlunda ut. Kanske. Nu blev det istället så att även jag gick ner mig, i någon slags medberoende och med alldeles för mycket energi som las på att rädda Olivers liv och att få någon som jag tyckte borde ha som jobb att hjälpa honom att göra vad de ska. Men det fungerade naturligtvis inte.

I dag är missbruket lika illa som någonsin, men vi vet att han har adhd och autism så nästa gång han kommer ut från ett behandlingshem borde man vara bättre på att ge honom det stöd han behöver.

Men en annan sak som jag förtvivlas över, och när jag nu skriver det här är det lika bra att kräkas över allt elände på en gång, är att jag tyvärr inte är säker på att det kommer att spela någon roll. Eftersom Oliver har diagnosen autism har han rätt till stöd enligt LSS, vilket självklart är strålande. Men eftersom det finns en idé om att brukarnas integritet inte ska komprometteras räcker det med att han en gång i affekt säger nej till hjälp för att ingen ens ska besvära sig med att ringa på hans dörr någon enda gång. Man har samma lagstiftning för rullstolsbundna personer med allt förstånd och alla tankar på plats som man har för personer som inte är i närheten av att förstå hur vardagen fungerar eller vad de själva behöver.

Det är inte (bara) drogerna som gör att hjärnan inte fungerar som man vill, men om man tror att en person som inte fungerar i vardagen (och inte gjort det på tio år) ska ha full koll på exakt vilket stöd som behövs om man är missbrukare med autism och adhd (och säkert ptsd och en massa annat bagage också) så tror jag tyvärr att man kommer att bli besviken.

Men det här är en massa ord om saker som jag slutat ägna mig åt. Jag kan slåss mot systemet i resten av mitt liv men det enda jag vet säkert är att jag kommer att förlora. Men Oliver finns kvar, jag tror i alla fall han gör det. Vi har gjort så många härliga saker tillsammans, ni som har barn förstår vad jag menar. Alla vardagsgrejer, vi har lagat mat ihop, planerat semestrar tillsammans, gått på konserter och fotbollsmatcher, rest ihop till fantastiska platser och i mitt huvud finns minnen som smakar, doftar och låter på ett sätt som jag vet att Oliver också varit med om.

Men i dag vet jag inte om han har det kvar. Det är en märklig, spöklik känsla att det mesta av det vi varit med om tillsammans kanske faktiskt har försvunnit för honom. Jag minns själv varenda detalj, hur glad jag varit, hur vi funnit varandra och letat efter varandra, vi har haft så många saker som bara varit våra. Vi har pratat om Arsenals värvningar eller förluster och jag har varit alldeles varm i hela kroppen av att veta vilken kraft han lagt ner på att både ta reda på och känna efter. Och jag har inte behövt spela okunnig, jag har självklart inte någon koll, men min nyfikenhet har aldrig varit spelad, jag har längtat så mycket efter alla de stunder då vi kunnat dela kunskap, historier och känslor. Hans längtan efter fantastiska smaker, vi har lagat hälleflundra med egengjord tandoori och en massa annan härlig mat. Och gått på Michelinkrog i Paris tillsammans, strax innan det var dags att se Sverige spela EM-fotboll. Kanin blev det, fantastiskt gott så klart, men en historia jag nu inte vet om han kommer ihåg.

Jag har själv förskonats från nära anhöriga som drabbats av demens och inte längre kommer ihåg alla de saker man gjort gemensamt. Som inte känner igen en och där det ser ut att vara samma person man talar med, men i huvudet är den personen han kände och älskade borta. När jag nu försöker locka tillbaka Oliver till mig, till familjen, släkten, de som älskar honom och bara har kärlek att dela med sig av, då tror jag att jag förstår hur det är att förlora någon trots att den finns mitt framför.

När Perra och jag i måndags hälsade på Oliver och erbjöd honom att åka med till det behandlingshem han fått möjlighet att vara på och bli av med missbruket, för att därifrån gå vidare och lära sig leva ett vanligt liv, då lockade jag med vänner, familjen, med farfar och kusinerna, med gemensamma fester, resor, måltider, matcher och musik. Allt det finns där och väntar på honom, och vi vet att han skulle älska att vara där. Men han sa till oss att han inte vill ha det, att vi är dåliga för honom och att han istället väljer att ta amfetamin några gånger i veckan eller vad det nu är han stoppar i sig. Och det finns inget i hans ögon som säger att han vet om att de sakerna jag berättar om ens har hänt, att han kommer ihåg något av allt de vi gjort ihop. Oliver väljer inte oss, han väljer drogerna, och det valet kan jag inte påverka längre eftersom han inte vet vem jag är.

Oliver – om du någon gång läser det jag skrivit till dig hoppas jag att du förstår att jag tänker på dig varje dag, jag gråter når jag förstår hur du mår och jag längtar efter att få krama dig så att jag går sönder. Jag har sagt till dig så många gånger att när Lisa Nilsson sjunger ”Vart du än går” så kunde det vara mina ord till dig, jag kommer alltid att vara med dig, världen är bättre när du är här, jag hoppas att du kan få chansen att känna det. Jag älskar dig över allt annat på jorden och det enda jag vill är att du ska komma tillbaka, och ta emot den kärlek som finns för dig.

Grattis på 26-årsdagen Oliver, jag längtar efter dig.

När jag träffade Lisa, den fantastiska kvinna som jag lever tillsammans med, så berättade hon väldigt tidigt om att hon faktiskt hade en släkting som var bra på schack. Hon visste så klart om att jag var engagerad i den världen och det var kanske redan på första dejten som hon försökte skryta lite. Eller, hon berättade att det normalt inte brukade fungera att skryta med just den här släktingen, kanske för att schack var helt ointressant för de flesta men också kanske för att historien kanske var lite bättre än verkligheten. Att vara ”bra på schack” kan ju betyda att har en bronsmedalj från skollag-DM i Uppland i mellanstadieklassen, och Lisa hade hittills inte mött någon som var särdeles imponerad av hennes släkting.

Jag frågade självklart artigt om vad den här släktingen hette och tänkte att om han verkligen är duktig borde jag veta vem det är. Dessutom är första dejten liksom inte en plats för att ifrågasätta såna här saker.

När Lisa sa att den släkting som hon pratade om var kusin med hennes pappa och hette Ulf Andersson började jag skratta. För en schackspelare är Ulf Andersson liksom inte bara någon man vet vem det är. Det är en så stor internationell superstjärna att vi i Sverige inte har något att jämföra med. Pia Cramling är möjligen lika känd i schackvärlden (missa förresten inte hennes sommarprat den 18 augusti!) men Pia får ursäkta den här gången, Ulf Andersson är den enda vi har haft som på allvar utmanat i världstoppen.

Lisa blev så klart lite glad när jag bekräftade att det faktiskt stämde det hon sagt i alla år. Men jag tror ändå inte riktigt att hon begrep hur känd Ulf verkligen var. Så några gånger, när Lisa och hamnade i sociala sammanhang på internationella schackevent (jo, sånt händer!), drog jag historien om hur Lisa skulle imponera på mig och när de runt bordet förstod att det var Ulf Andersson det handlade om kom ett samfällt ”Wow!” från hela sällskapet. Jag tror då att hon begrep att skälet till att hon inte var med på familjens julfirande under 80- och 90-talet berodde på att Ulf reste jorden runt och faktiskt var en del av världseliten i en ändå ganska stor sport.

Men visst är det så att Ulf inte är särskilt känd. Inte utanför den begränsade schackvärlden i alla fall. Men innanför har han en legendstatus som ibland kan vara lite svår att ta till sig. Ta till exempel de två bästsäljande böcker som skrivits på stora internationella förlag om honom och hur hans spel förändrat hur de ser på schack.

Så här skrivs till exempel om ”How Ulf beats black”

In his prime, in the 1970-s and 80-s, legendary Swedish chess grandmaster Ulf Andersson was a Top 10 player with a distinct, immediately recognizable style. He almost never lost a game and kept scoring wins from quiet positions.

Quiet positons? Acclaimed chess author Cyrus Lakdawala has played Andersson’s lines for decades and explains that those positions only LOOK quiet. Ulf Andersson, who understood the subtleties of strategic chess better than almost anyone else, always detected and exploited hidden opportunities.

Och så här beskrivs boken ”Grandmaster chess strategy”, som också bara handlar om Ulf Andersssons partier:

One of the most effective ways to improve your chess is to take a world class-player as your example. By collecting his games, studying his choices and examining his style, you will understand what made him rise to the very top.

This is what Guido Kern and Jurgen Kaufeld have done with Swedish chess legend Ulf Andersson, a positional genius with a crystal-clear style, who rose to the number 4 spot of the FIDE world rankings.

Ett citat från en spelarpresentation inför en av Johan Sigemans stora turneringar  i Malmö säger också något om vilken nivå han är på:

Ulf Andersson har betytt för svenskt schack vad Björn Borg gjort för vårt lands tennis.

I Sverige skrev Thomas Engqvist/Robert Okpu härom året en biografi över Ulf Andersson – Schackets mästare – den första svenska boken bara om honom. I den berättar de historien om honom på ett ganska ärligt sätt, och har också med en del kommenterade schackpartier. Lustigt nog väljer har de valt ut partier som inte alls är typiska för den stil som gjort Ulf Andersson världsberömd, men i beskrivningen av Ulfs person har de absolut ansträngt sig för att göra honom rättvisa.

För Ulf är inte den lättaste personen att porträttera. Han är en anspråkslös person, men det finns mycket outtalat och en stor del av honom är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till. Han har ju till exempel varit en självklar toppspelare i det svenska landslaget under några decennier, men det finns mer än en berättelse från lagkamrater om hur han inte alltid egentligen var så välkommen i laget som man skulle kunna tro. För Ulf är nämligen spelet schack större än allt annat. Inte för att det är något han valt, utan för att han inte har hittat något sätt att stå emot. Och i en lagtävling ska ju laget vara större och viktigare än den enskildes prestation.

När han i augusti 2010 fick möjlighet att sommarprata i Radio Västmanland försöker han förklara vad schack betyder för honom. Han säger bland annat att ”det finns de som säger ’det är ju bara ett parti schack’, men för mig är det aldrig bara ett parti schack.”

För ett par år sen frågade Lisa honom om han spelar mycket schack fortfarande och svarade ”jag försöker trappa ner”. Det är uppenbarligen en drog, ett kall, något som fyller hans tankar hela tiden. Och förstår man det så förstår man att hans eget parti alltid är mycket viktigare än hur det går för laget. Och vet man också att Ulf i stora delar av sitt liv haft ”problem med nerverna” (som han själv uttrycker det) så är det lättare att begripa att den press han känner att spela ett bra parti schack många gånger kan skapa ett så starkt tryck på honom att han helt enkelt inte pallar.

Det här är säkert ett av skälet att han inte kunde gå hela vägen. Trots att han var rankad fyra i världen 1983 (efter Karpov, Kasparov och Ljubojevic) och typ tio år framåt var tio i topp så var han aldrig nära att bli världsmästare. I varje enskilt parti var han ett hot mot varje motståndare, men han vann få turneringar. Många gånger spelade han väldigt korta remier mot sina vänner, de har kommit överens om att dela poängen av respekt för varandras förmåga, och för Ulf passade såna lösningar ofta alldeles utmärkt eftersom hans kraft sälla räckte till fullständiga satsningar i varje rond. Andra gånger har han efter ett par ronder i en tävling bara hoppat av och åkt hem, de krafter som sätts igång i hans huvud när han spelar ett seriöst parti schack är liksom på en nivå vi inte kan förstå.

När möjligheten att spela schack online dök upp för 20-talet år sedan blev det nog ett andningshål. Under kodnamnet BERTA kunde han spela ett parti på Internet Chess Club när han ville, och få sina behov tillfredsställda. Det blev tio- och hundratusentals partier på ICC, med korta betänketider, men i de seriösa turneringarna sågs han i princip aldrig mer. Efter 2013 finns inget mer registrerat på den servern, men det kan väl antas att han gått vidare till tyngre grejer efter det.

På 70-, 80- och 90-talen var Ulf på resande fot och spelade schack i hela världen. Men de senaste åren har han istället förgyllt många av de svenska tävlingarna – som kommentator. Trots att hans personlighet och läggning verkligen inte gör honom till den som självklart ställer sig vid mikrofonen har hans lugna men engagerade och exakta kommentarer fått publiken att trivas. Under GP-turneringen Cellavision Cup 2015 satte man till exempel Ulf helt enkelt vid en dator med turneringens partier framför sig och bad honom kommentera dem. Kameran hamnade lite snett från början men Uffe märkte inte det utan satt bekymmerslöst ensam på plats i åtta(!) timmar och pratade oerhört intresserat om alla de partier som spelades.

Den förmågan Ulf har att prata om och förklara schack har många yngre toppspelare dragit nytta av. Han har haft frekventa besökare i det lilla, lilla huset i Arboga av stormästare och andra aspirerande stjärnor, som på enklaste sätt velat ta del av hans visdom. De har tittat på partier tillsammans, Ulf har berättat om hur han tycker att man borde tänka, ungdomarna har lyssnat andäktigt och insupit allt. Vi som inte är på den höga nivån förstår nog inte riktigt precis vad det är som gör hans sätt att prata om schack så speciellt, men det är ingen tvekan om att hans storhet i större grad bygger på förståelse av spelet än av stor räkneförmåga. Och att det inte är så många som både har den förmågan och prestigelösheten som gör att man gärna delar med sig.

När Ulf provade på korrespondensschack under några år runt sekelskiftet blev detta väldigt tydligt. Då tågade schackdatorerna in i spelet på red front, och alla korrspelare hade datorkraft som stöd när de skulle bestämma sig för vilka drag de skulle göra. Eller, inte riktigt alla, på ett café i Arboga city kunde man se Ulf Andersson sitta och grunna på nästa drag med pannan i djupa veck. Helt analogt, med träpjäser och masonitbräde framför sig och papper och penna som minneshjälp. Han spelade bara 35 partier, men med strålande resultat, och blev stormästare även i detta gebit och år 2005 rankades han som etta i världen!

Men det blev inte någon längre korrkarriär, han har själv sagt att det berodde på att han helt enkelt inte orkade med. Och om man tänker sig den besatthet Ulf normalt sett har av schack och till de lägger att under flera år ha huvudet bokstavligt talat konstant fullt av hårda tävlingspartier (som exempel pågick 50-årsjubileumstävlingen för Norska korrschackförbundet i hela fyra år, mellan 1995 och 1999!) kan man kanske förstå att det var en kraftmätning som inte gick att klara av under någon längre period utan risk för allvarliga men.

För ett par år sedan bjöd vi in Ulf till Uppsala för att föreläsa i vår Uppsala Schackakademi. Han hade inga andra krav än att få en tågbiljett från Arboga till Uppsala betald och föreläsningen blev otroligt uppskattad. Då visade han bland annat två vinster mot blivande korrvärldsmästare, den snabba, snygga vinsten mot Ivar Bern. Och den mycket imponerande utspelningen av Gert Timmerman.

Om Ulfs privatliv vet schackspelarna inte mycket. I schacktidskrifterna på 80-talet kunde man läsa om han gift sig med Lourdes från Kuba. Hon bor numera i Solna och står honom fortfarande väldigt nära. Några barn har han inte och hans mamma dog härom året, över 90 år gammal. Men när Lisa och jag var i Västerås 2017 i samband med Västerås Open och satt på den schackmiddag som André Nilsson ordnat var det faktiskt lite svårt att få Ulf att förstå att han inte skulle prata släktminnen med Lisa utan istället schackhistorier med sina fans! Han gjorde dock en bejublad föreställning vid demonstrationsbrädet (eller ”flanellografen” som Lisa säger…) och om inte André hade sagt åt honom att sluta prata efter ett par timmar hade han säkert stått där fortfarande.

Ulfs betydelse för svenskt schack går inte att överskatta. Han har varit världsstjärna, är respekterad och omtyckt i varje schackhörn på jorden du kan finna. Han är idol för många, och det skrivs regelbundet hyllningsartiklar till honom och hans spel. Och även om han i dag fyller ansenliga 70 år är hans schackförmåga på en så hög nivå att det är många som längtar efter att han ska kommentera ännu en turnering. Eller bara prata lite om schack så att de kan få lyssna.

Stort grattis Ulf på födelsedagen!

Jag tycker att det är oerhört smärtsamt att höra Mona Sahlin än en gång berätta sin historia. I hennes sommarprogram i juni i år beskrev hon till exempel hur hon relativt nyligen, i en biosalong, tvingas stå ut med att en man spottar på henne. Och hon har så många fler berättelser om hur det är att vara kvinna i toppolitiken som gör att man kan tappa tron på stora delar av mänskligheten. Hot, trakasserier, påhopp och mer har varit vardag för Mona Sahlin i många, många år, och genom att prata om det har hon har nog öppnat ögonen på en del personer som innan inte riktigt förstod.

Det var också på det sättet jag såg Mona Sahlin i början och mitten på 90-talet. Hon berättade om saker vi tidigare inte riktigt begrep, gjorde saker tydliga som tidigare varit närmast okända. Hon var socialdemokraternas stjärnskott, inte för att hon var ung och kvinna utan för att hon formulerade en samhällskritik som var annorlunda än den klasskampspolitik som varit vänsterns i princip enda analysverktyg. Nej, det var inte hon som upptäckt det eller själv forskat i ämnet. Men det var Mona Sahlin som var frontfiguren för att framförallt lyfta den diskriminering och de orättvisor som berodde på andra saker än klass. Hon pratade om kvinnors rättigheter, om rasism, om hur homosexuella diskriminerades, och var också den som sa att hon skulle ändra hur det var.

Som ung pressekreterare på Utrikesdepartementet 1995 fick jag bland annat vara med på en utbildning som Mona Sahlin tagit initiativ till tillsammans med bland annat Agneta Stark. Socialdemokraterna hade just vunnit valet och jag tror till och med ministrar och statssekreterare var med på utbildningen, och det vi bjöds på var framför allt verktyg för att förstå hur ojämställd politiken var och vad man kan göra för att ändra det. I dag kan det kanske verka som allmän kunskap, men det var revolutionerande då, och det var tack vare Mona Sahlin.

Hennes stjärnstatus under de här åren var inte något mediafenomen. Hon kom med något nytt till ett ganska trött socialdemokratiskt parti, nya analyser, nya sätt att se världen på och det är alldeles självklart att det attraherade många nya personer. Socialdemokraterna ökade sin andel av rösterna med nästan 20 procent och det var självklart inte bara Mona Sahlins förtjänst, men socialdemokraterna hade hittat något nytt, något som många kände igen och ville vara med och bidra till.

Den här beskrivningen gör jag bara för att det ska vara möjligt att förstå varför hon i dag fortfarande kan vara en intressant person. Mona själv brukar berätta hur hon som ung ville vara med och påverka och inte gick med i socialdemokraterna utan i ”Olof Palme”, som då var hennes förebild. Jag tror inte hon begriper att vid den här tiden var det väldigt, väldigt många unga som gick med i ”Mona Sahlin”.

Sen blev Monas okontrollerade användning av kontokort kopplade till statens pengar kända och det som kallas ”Tobleroneaffären” gjorde att hon tvingades avgå. Hennes sätt att försöka förklara vad som hänt var en hjärtskärande historia om svårigheter med att få ihop familj, politik och annat, och jag måste erkänna att jag var en av dem som lyssnade, trodde på henne och också vidarebefordrade hennes berättelse till vänner och andra som rimligen tyckte att hon varit helt ansvarslös.

Mona kom ganska snart tillbaka, in i regeringen, och blev ju till och med socialdemokraternas partiledare. Hennes uppbackning har hela tiden varit stor, hon har fått de chanser hon längtat efter och även om hennes berättelser om vilka hot och andra obehagligheter hon fått stå ut med smärtar så har hon givits eller tagit de taburetter som finns tillgängliga. Hon har haft de möjligheter att förändra som finns.

Men hon har helt enkelt inte klarat av det.

Istället har vi fått se tidningsartiklar och intervjuer om att hon återigen använt statens pengar på märkliga sätt, åkt på MMA-match i Las Vegas 2016 till exempel. Och att hennes ansvar för andra åtaganden hon tagit på sig inte kunnat hållas. Till sist så blir hon fälld för osant intygande, hon har skrivit ett hittepåintyg till en kollega som behövde hennes falska uppgifter för att få ett bostadslån, och dömdes efter sitt erkännande till villkorlig dom och dagsböter.

Kära Mona, du har med ditt oansvariga och brottsliga beteende skadat inte bara tilltron till politiken som sådan utan framför allt kampen mot rasism, för jämställdhet och för HBTQ-rättigheter. Det är inte dig utan det är alla de som litade på dig som det är synd om. Det var dig vi trodde på och röstade på och du svek oss. Vanliga människor gör inte sånt som du har gjort. De betalar själva för sina resor och hotellrum. De skriver inte på saker som de vet inte är sanna. De begår inte brott. Det finns liksom inget att gömma sig bakom.

När ska Mona Sahlin själv förstå det? Och förstå hur hon har svikit så många? Nu finns det en ny bok ute som hon skrivit och hon har talat i sommar i P1, intervjuas i alla viktiga medier, hon får verkligen plats att säga det hon vill. Men inte heller nu hör vi något av självrannsakan, eller något som visar hur hennes oförmåga att ta ansvar har skadat allt det som hon tycker är viktigt. Ja, hon har i många avseenden blivit illa behandlad, men att man skriver om hennes brottslighet beror inte på allmänhetens längtan efter mer skit om Mona utan på att hon faktiskt begår brott.

Det går att förlåta den som förstår att den gjort fel och ärligt försöker att ändra sig. Men den som försöker bagatellisera sak efter sak efter sak som man bara själv har ansvar för? Kära Mona, du sa att du skulle förändra världen tillsammans med oss, och vi trodde dig och var beredd att göra allt för dig. Men du sumpade det, bara du. Och nu skyller du på oss. Jag har inga ord för hur besviken jag är på dig.

En tradition i mitt anspråkslösa liv är att varje år tillbringa några arbetsdagar i Visby under Almedalsveckan. Första gången jag gjorde det var nog 1991 då jag lyckats övertyga min chef på tidningen Nya Norrland, där jag var sommarvikarie på ledarsidan, att det var lika bra att jag åkte till Visby några dagar ”eftersom det är det som händer där som jag tänker skriva om”. Resa och boende fick jag lösa på något sätt, och jag fick med mig en tung väska, som innehöll en slags dator. Eller egentligen ett tangentbord och ett litet fönster där man kunde se ungefär 50 tecken. Dessutom var det plats för att lägga en telefonlur där, och när jag skulle skicka hem dagens texter så ringde jag ett nummer på en vanlig telefon, väntade på ett pip i luren, la telefonluren i klykan i min väska, tryckte på en knapp och vips! Så cutting edge har jag nog varken känt mig förr eller senare.

De kommande två somrarna tillbringade jag också på ledarredaktioner, en gång till på Nya Norrland i Härnösand och sen på Piteå-Tidningen, och lyckades båda gångerna hitta något sätt att ta mig till Visby.

På den tiden var Almedalsveckan självklart något helt annat än i dag. Det var partierna som dominerade, med tal på kvällen och kanske till och med något seminarium. LO var där, SAF likaså och kanske ytterligare några organisationer. Men mycket mer än så var det inte. Och det var socialdemokraterna som liksom ”ägde” veckan, eftersom den på informellt ansågs uppfunnen av Olof Palme. Detta tog sig bland annat uttryck i att de först valde vilken dag de ville hålla tal (alltid onsdag) och sen fick de andra partierna dela upp övriga dagar mellan sig.

Talen var verkligen huvudpunkten, och nästan det enda som förmedlades till fastlandet. Nästan alltid var det partiledaren, även om Ingvar Carlsson de första åren efter Olof Palmes död undvek just Almedalen med sina tal och istället höll dem vid gravarna utanför ringmuren. Liksom Stefan Löfven så verkade inte Göran Persson vara helt förtjusta i Almedalsveckan. De dök upp när det var valår, men annars lämnade de gärna över uppdraget till någon annan. Till exempel fick Thomas Östros uppdraget år 2000, året då det för övrigt regnade så extremt mycket att Östros bjöd upp hela publiken på scen så vi kunde stå under tak.

Socialdemokraternas stora event under många, många år var den omtalade journalistmiddagen, som alla på olika sätt ansträngde sig för att komma med på. Det var den enda festen värd att tala om under Almedalsveckan, och man bjöd journalisterna på god mat och generöst med dryck. Det var alltid några som lyckats smita in trots att de inte var journalister (de hävdade att de representerade någon närradiostation eller liknande) men annars var detta Sveriges främsta politiska journalister som lät sig bjudas friskt.

Det brukade också vara en del extravaganta inslag på den middagen. Ett år kördes en flygel upp på Högklint söder om Visby och när journalisterna i buss anländer dit för en fördrink sitter finansminister Erik Åsbrink vid tangenterna och underhåller. Ett annat år hade man bokat medeltidskrogen Clematis där den tidstypiska maten åts med händerna. Möjligen hade partifolket inte samma koll som i dag, eftersom en ung spoling som jag då lyckades hamnade bredvid Ingvar Carlsson, men vi hade det väldigt trevligt när vi beskådade underhållningen som bland annat bestod i sång och eldslukning med de från Disneyklubben kända ungdomsstjärnorna Eva Röse och Alice Bah.

De andra partierna var väl avundsjuka på detta arrangemang kan man tänka, ett år när middagen hölls på Lindgården på Strandgatan försökte till exempel Vänsterpartiets Gudrun Schyman komma in för att ”prata lite med Ingvar Carlsson”. Men den charmerande Jan O Karlsson skickades då snabbt fram för att artigt berätta för Schyman att hon helt enkelt inte var välkommen.

Under några år i mitten på 90-talet lyckades jag inte komma på några professionella skäl att åka till Almedalsveckan, men när jag 1998 var informationschef på Industrifacket övertygade jag dem om att det var självklart att de skulle ordna ett seminarium. Min chef från Nya Norrland Per Åhlström hade skrivit boken ”I egna händer” om hur de anställda borde vara med och äga företag och det var då ett både aktuellt och intressant ämne, som passade Industrifacket. Jag anlitade Greger Hatt som moderator och i panelen, förutom Per Åhlström, satt Industrifackets ordförande Arne Lökken samt chefsekonomen på ABN Amro bank, det unga stjärnskottet Anders E Borg.

Jag var så nervös för att ingen skulle komma och lyssna, för även om ämnet var intressant så var det liksom inte så mycket folk i Visby på den tiden. Det var ju dessutom bara ett 30-tal seminarier med i programmet om jag kommer ihåg rätt och alla försökte placera sin aktivitet så att den inte krockade med någon annan. Men vi fyllde ett klassrum på högskolan, samtalet var bra och alla var nöjda. När jag pratade med Anders Borg (då hade han tagit bort ”E”) några år senare berättade han att han var väldigt nöjd med sin insats under det seminariet eftersom han ansåg sig ha pratat ur facket att spekulera bort medlemmarnas pengar.

Efter det seminariet fick jag så klart blodad tand och har varje år sedan dess varit med och arrangerat olika typer av aktiviteter. År 2003 var jag till exempel konsult åt Apoteket AB och lyckades övertyga dem att de så klart borde vara med under Almedalsveckan. Att ett företag skulle vara det var då långt ifrån självklart. Faktiskt var Föreningssparbanken (nuvarande Swedbank) då det enda företag som regelbundet var med, och Apoteket skulle bli nummer två. Stefan Carlsson som var VD tyckte dock att man platsade i den politiska miljön och tillsammans med Andreas Rosenlund snodde jag ihop ett ganska bra seminarium om jag får säga det själv. Av något skäl som jag inte kommer ihåg (förmodligen var det Stefan Carlsson som liksom fick en idé) skulle det samarrangeras med Vårdförbundet och dessutom skulle LFN (Läkemedelsförmånsnämnden) som just hade bildats också med på ett hörn. Det blev hursomhelst väldigt bra och vi hade skrivit en ambitiös rapport om läkemedelsanvändning.

Och så har standardformeln för ett seriöst seminarium sett ut sedan dess. Ett gediget underlag, en aktuell politisk fråga, kanske en artikel på DN-debatt och sen ett panelsamtal med (ofta lite för många) representanter för olika ståndpunkter och kunskaper. Men även ”lättare” arrangemang har tagit plats, det som jag själv har tyckt mest om att vara en del av är debatt-SM, som Daniel Färm uppfann en gång, och som jag har fått vara med och utveckla.

I dag är det ju mer regel än undantag att det är företag som är arrangörer under Almedalsveckan och journalisterna försöker nog hålla sig på armlängds avstånd från de politiker de ska bevaka. Mediehusen är ju också bland de största arrangörerna numera, och de förändringarna är det regelbundet gnäll kring. ”Det var bättre förr”, ungefär. Och ”snart är Almedalsveckan slut som företeelse”. Att det är 3000 programpunkter istället för 300 eller 30 tas som bevis på att det har blivit ett överflöd som väl ingen kan ta till sig. Och numera, gud bevars, lägger man ju till och med aktiviteter som krockar med partiledartalen.

Men jag håller inte med alls. Almedalsveckan har en unik anarkistisk grund, alla får fixa vilka arrangemang de vill och alla är välkomna på alla samtal. I det officiella programmet samsas storföretag och organisationer med små enfrågerörelser. Och även om toppolitikerna är mer svåråtkomliga än förr (då satt exempelvis Lars Werner allt som oftast fastnaglad på hörnbordet på Frihetens uteservering och pratade gärna med vem som än kom förbi) så är de mer tillgängliga under Almedalsveckan än någon annan gång på året. Och även om mediernas extrema budgetar och stora genomslag ser ut att vara allt som händer under veckan så är det enormt mycket fler högkvalitativa samtal och möten mellan ideella organisationer, experter och andra än det var på den tiden Almedalsveckan ansågs vara ”bra”.

Självklart är det en del saker som kunde vara bättre, till exempel har de centrala hotellen höjt priserna till en parodisk nivå just under Almedalsveckan. Deras signal är att den här veckan inte är till för alla, men istället hittar deltagare på kreativa lösningar med cyklar, samboende och annat för att ändå komma hit. En annan sak är att det är fler ”slutna” övningar än tidigare. Samt fler interna. Och visst finns det ett romantiskt skimmer över en tid då den här veckan var överskådlig och man nästan kunde hinna med varenda bjuden aktivitet. I dag är en del branscher/politiska frågor (vård, läkemedel, miljö osv.) så stora att bara de aktiviteter som ryms inom just det området är tillräckligt många för att fylla veckan. Och är man mitt i en sådan miljö missar man så klart en massa saker som händer inom andra områden. Men som sagt, det är bara ett problem för den som tycker att det är bättre om färre personer är en del av den här veckan.

I år är första året någonsin som jag är i Visby under Almedalsveckan utan att arbeta. Det känns lite konstigt, men jag tänkte prova att gå på några seminarier själv den här gången. Lära mig lite. Lyssna på ett samtal mellan personer som kan saker. Få lite inspiration i någon fråga jag inte vet så mycket om. Det är bara att öppna en dörr du passerar i Visby den här veckan, eller glida in på en gård. Där pågår nästa tveklöst ett engagerat samtal om hur man ska göra världen bättre.

Du borde också åka hit, är du bara det minsta intresserad av samhällsfrågor finns ingen bättre plats att vara på.

Schack gör ju barn smartare, det vet väl alla. Det har jag skrivit om.

Sverigedemokraterna vill att valet den 22 mars ska handla om ”massinvandringen”. Värderingen i det ordet går inte att missa, de gillar inte att det kommer för många människor och flyttar till Sverige. De är helt enkelt emot invandring, av princip. Men vi är många som tycker annorlunda. Av flera olika skäl.

Ett av de vanligaste argumenten handlar om synen på flyktingar. Att den som flyr från krig eller förföljelse, och står och knackar på vår dörr, självklart ska beredas plats hos oss. Vi har lovat FN att ta emot en viss mängd (kvotflyktingar) men även andra som är flyktingar är välkomna. Men den delikata frågan är om den som säger sig vara flykting verkligen är det? Ljuger hen? Det måste självklart utredas och en stor del av Migrationsverkets personal jobbar stenhårt och målmedvetet för att avslöja alla blottor i den asylsökandes berättelse. Och hjälp får de också, av rasister och andra som använder sin energi till att misstänkliggöra de asylsökande. Men om Migrationsverket ändå kommer fram till att du bara berättat sanningen och har goda skäl, då är du trots allt välkommen.

Men sen finns det en annan ståndpunkt, som många som argumenterar mot Sverigedemokraterna använder. Nämligen att Sverige blir ett roligare och bättre land att leva i om människorna som bor här är olika, kommer från olika ställen, och bidrar med olika erfarenheter till vårt gemensamma. Har man den åsikten brukar man självklart försvara rätten att komma hit som flykting, men i grunden handlar då invandringen om att skapa ett spännande, modernt, mångkulturellt samhälle.

En del debattörer drar det så långt som att börja räkna på invandringen. Vi ”tjänar” si eller så mycket på alla som kommer hit. Ett barn som föds i Sverige kostar pengar för oss andra i 20 år innan den börjar leverera till det gemensamma, medan en analfabet från Somalia bara behöver 7-8 år på sig.

Argument för arbetskraftsinvandring hamnar också här. Vi skulle liksom inte ”klara oss” om det inte flyttade hit dugliga byggnadsarbetare, ambitiösa restauratörer, personal till äldrevården eller människor med någon annan yrkeskunskap som det just nu är brist på.

Säkert stämmer de kalkylerna. Och visst håller jag personligen med om att Sverige skulle bli otroligt mycket tråkigare om alla som bodde här hade exakt samma bakgrund. Men är det inte lite märkligt att göra andra människors livsval till instrument för vår lycka eller ekonomiska framgång? Är de bara välkomna till Sverige om de levererar god mat, ny musik och 60 timmars arbetsveckor?

De flesta av oss som växt upp i Sverige anser det nog ganska rimligt att vi kan åka var vi vill. På semester till vilket hörn av världen som helst, som utbytesstudent till någon skola långt hemifrån eller, om vi skulle få ett coolt jobberbjudande eller bli kära i någon från en annan kontinent, då antar jag att vi skulle kunna tänka oss att flytta permanent till ett annat land. Och varför skulle vi inte få göra det?

För det är precis det som det handlar om. Din och min rätt att själv få bestämma var vi vill bo, leva, arbeta, studera eller vad vi nu vill ägna oss åt. Helt oavsett om vi är ”lönsamma” för någon annan, bedöms bidra till kulturen på den plats vi bosätter oss eller, för all del, helt oavsett om vi är förföljda eller inte.

I Kumla bor i dag en 16-årig kille som kommit till Sverige för ett par år sedan, utan sina föräldrar. Migrationsverket slår nu knut på sig själva, ägnar många, många timmar åt att övertyga sig själva om hans skäl att stanna här inte är tillräckliga. Språkexperter är inkallade, jurister har arbetat, handläggare svettats och polisen står beredd om man till slut kommer fram till att han inte är välkommen.

De följer säkert lagen. Så klart de gör. Men lagen bygger på idén att Sverige är för litet för att han självklart ska få plats. Att det kan vara bättre för oss som redan bor här att han inte får följa sin dröm och leva tillsammans med oss. Vad är det som tar oss rätten att ta den typen av beslut över honom? Vad är det som gör att vi anser oss ha företräde till just den här platsen? Att de som råkar vara födda någon annanstans ska hålla sig där? Varför blir Sverige ett bättre land av att han tvingas åka härifrån?

Alla välmenande skäl till att fler människor borde ges plats i Sverige i all ära. Men det räcker med att lita på idén att var och en klarar av att ta beslut om sitt eget liv på egen hand. Om vad de vill läsa, lyssna på, tycka, jobba med, vem de vill älska. Och var de vill leva. Att det dessutom blir bra för oss som bor i Sverige om fler väljer att leva med oss är bara en trevlig bonus.

För ganska precis 25 år sedan hade jag en väldigt bra idé till en artikel. Det var i slutet på 80-talet, Berlinmuren hade inte fallit än och världen var i praktiken uppdelad i ont och gott. I Sovjet hade Michail Gorbatjov lett landet några år och det var ganska hoppingivande, även om ingen på allvar kunde tro att den kommunistiska eran skulle vara över om bara något år. Det var lätt att se att de kommunistiska länderna var de onda, att deras sätt att stänga in, förtrycka och styra de som bodde där var omänskligt. Friheten i tanke och handling var det goda alternativet, i dag är det svårt att förklara för barnen att den motsättning var på riktigt.

En av de saker jag gick omkring och var upprörd över under den här tiden (och som jag i viss mån fortfarande har med mig) är hur Sverige betedde sig under andra världskriget. Det kan väl inte gå att se på den tiden på annat sätt än att Adolf Hitler var djävulen, den som borde bekämpas. Men Sverige valde inte sida, Sverige valde inte att delta i kampen mot Hitler. Vi kallade oss ”neutrala”, vi tog inte ställning.

Man kan fundera på vad som skulle hänt om alla hade betett sig som Sverige. Om England, USA, Sovjet och alla andra allierade inte hade allierat sig utan varit neutrala. Ingen hade hjälpt någon annan och Hitler hade tagit land efter land. Vilket Europa hade vi levt i idag då?

Men så var det ju inte. De flesta av världens länder insåg vem som borde bekämpas och gjorde det också. Hitlers Tyskland klarade inte av det kraftfulla motstånd som så många andra länder gav och dukade också under så småningom.

Sverige var dock knappast en del av detta. Alldeles för många exempel finns på att Sverige inte vara var neutralt utan också på olika sätt stödde nazi-Tyskland. Det mest iögonenfallande exemplet är väl den tyska division Engelbrecht som med svenskt tillstånd och svensk bevakning transporterades på över 100 tåg från Norge till Finland. Men transittrafiken Tyskland-Norge (mer än två miljoner resor!), exporten av malm till Tysklands vapenindustri och kraven på tyskvänlighet i exempelvis idrottsutbyte visar på att neutraliteten kan beskrivas i bästa fall som undfallenhet, i sämsta som rent nazistöd.

Anledningen att jag tänkte skriva en artikel för just 25 år sedan är att det då var ett intressant 100 års-”jubileum”. Det var för det första 100 år sedan Hitler föddes, den 20 april 1889. Och en annan som föddes nästan exakt samtidigt (den 16 april samma år) var Charlie Chaplin. Hans avsky för Hitler och nazismen var monumental och hans film The Great Dictator var en komisk, men superskarp uppgörelse med Tyskland. Chaplin var både regissör och spelade huvudrollen i filmen som hade premiär 1940. Självklart förbjöds den att visas i Tyskland, men efter påtryckningar så stoppades den också i Sverige. Den socialdemokratiskt ledda regeringen lydde nazisterna och såg till så att svenska folket inte fick skratta åt Hitler.

Som en märklig slump föddes även det svenska socialdemokratiska partiet nästan exakt samtidigt som Hitler och Chaplin. Det datum som är satt som bildandedatum är den 23 april 1889, och det var deras partiledare Per-Albin Hansson som ledde Sverige under krigsåren. Jag tyckte att det var en jäkligt bra ingång på en artikel, att de här tre föddes nästan samtidigt och sen ”förenades” de under andra världskriget när Hitler sökte världsherravälde, Chaplin gjorde vad han kunde för att få världen att skratta åt diktatorn, men socialdemokraterna i Sverige såg till så att Chaplins bild inte hade en chans att nå fram.

Det som upprörde mig då och fortfarande gör mig arg är att man inte vågade ta ställning till vad som är rätt och fel, vad som är ont och gott. Men varje gång jag i socialdemokratiska sammanhang försökt att lyfta frågan om hur problematiskt det är med neutraliteten som norm har ett av de vanligare svaren handlat om tidsandan. Att vi i dag inte kan begripa hur stämningen i Sverige var i slutet på 30-talet, att det tyska ansågs vara något positivt, att många svenskar talade tyska, för exportföretagen var Tyskland en viktig marknad och att även om man kan tycka att det är tråkigt så var det faktiskt många i Sverige som sympatiserade med Hitler under de här åren.

Och så var det säkert. Stämningen i vissa viktiga kretsar var förmodligen väldigt tyskvänlig, till exempel är historierna om dåvarande kungens sympatier talande. Men det är knappast något skäl att inte starkt, tydligt, självklart ta ställning för något annat. Att tyskvänlighet normaliserats betyder inte att Hitler ska få hållas. Att svenska företag vill fortsätta tjäna pengar är inget argument för undfallenhet mot nazister. Men det var precis det som hände. Hitler föll men Sverige kan inte på något sätt vara med och ta åt sig av äran.

Min frustration var alltså stor för 25 år sedan. Men sen föll muren och svårigheterna att dela upp världen i ont och gott har blivit större. Socialdemokraternas och Sveriges skuld från andra världskriget finns kvar, men vi är av med både Hitler och det kommunistiska östeuropa. USA har under en tid slitit för att utse araberna till världens fiender, men genomtänkta människor genomskådar enkelt sådana försök.

Däremot finns det märkligt nog nazister kvar. Det finns fortfarande de som driver linjen om människors olika värde och ser blandningen av människor som det stora hotet mot mänskligheten. Och det är inte ens nödvändigt att sätta rasistetiketten på Sverigedemokraterna för att inse problemet med hur vi i Sverige i dag har svårt att förhålla oss till det. Några aktuella exempel:

I går var det första maj, arbetarrörelsens klassiska festdag. En del andra partier har genom åren försökt att inkräkta på den dagen, till exempel försöker sedan några år kristdemokraterna på ett historielöst sätt låta sina värderingar dominera i Uppsala just på första maj. Men rekordet alla kategorier var när man nu i Jönköping än en gång tillät en nazistgrupp som heter Svenskarnas parti att genomföra en demonstration. Alltså samtidigt som socialdemokrater och andra vänsterorganisationer hyllar rösträtt, allas lika värde, frihet jämlikhet och solidaritet. Det är liksom inte ok. Men polisen kallar sig färgblind (neutral), inget är rätt, inget är fel, alla ska få säga vad de vill. Och på något sätt lyckas man legitimera nazistiska åsikter. Framför allt eftersom det verkar så otroligt svårt att våga ta ställning. I media är demonstranterna ”höger” och motdemonstranterna således ”vänster”. Och man skapar en balans där medmänsklighet, solidaritet och empati i ena vågskålen väger lika som terror, folkmord och utrensning i den andra. Nazisternas rätt att hata kan dessutom i Dagens Nyheter bli viktigare än alla oss andras rätt att säga ifrån.

Ett annat exempel på hur extrema åsikter förskjuts mot det normala hämtar vi från Skånes Universitetssjukhus där ledningen förbjudit personalen att bära knappar med antirasistiska budskap. ”Även den som har rasistiska åsikter måste kunna känna att han eller hon får samma vård som alla andra”, säger sjukhuschefen Jan Eriksson och menar alltså att den åsikten är precis lika rimlig som alla andra. Att bära rosa bandet mot bröstcancer är ok, men att vara mot rasism är kontroversiellt, konstigt, extremt.

Och det är tydligen här vi är i dag, exemplen är många fler. Rasism är en åsikt bland andra, att alldeles för många svenskar vill ha Sverigedemokraterna i riksdagen betyder att vi inte längre ska tycka att de har fel. Och om Hitler kom och invaderade oss i dag skulle vi vara tvungna att erkänna att vi inget lärt, att allt skulle bli som förra gången. För han var väl demokratiskt vald? Och visst har man rätt att tycka vad man vill?

Men demokrati är inte bara att låta alla tycka vad man vill, det stannar liksom inte där. Demokrati innebär också din förbannade skyldighet att säga ifrån, att inse att din åsikt är den som kan förändra. Om du håller tyst struntar du i ditt demokratiska ansvar, du låter de med högre röster bestämma. Och det som händer nu är att de som, med förmodligen all god vilja i världen, låter nazisterna än en gång sprida sig tror de gör något bra. Men det finns ingen objektivitet mellan ont och gott. Den som försöker vara neutral kommer alltid att vara en del av den onda sidan. De som är det förstår det kanske inte och kommer nog aldrig att erkänna det heller, inte ens i historiens ljus. Men vi har alldeles för tydliga historiska exempel att lära oss av, vi måste lära oss att det viktigaste vi kan göra för demokratin, för oss själva, är att säga ifrån.