Carl Fredrik Johansson

När jag träffade Lisa, den fantastiska kvinna som jag lever tillsammans med, så berättade hon väldigt tidigt om att hon faktiskt hade en släkting som var bra på schack. Hon visste så klart om att jag var engagerad i den världen och det var kanske redan på första dejten som hon försökte skryta lite. Eller, hon berättade att det normalt inte brukade fungera att skryta med just den här släktingen, kanske för att schack var helt ointressant för de flesta men också kanske för att historien kanske var lite bättre än verkligheten. Att vara ”bra på schack” kan ju betyda att har en bronsmedalj från skollag-DM i Uppland i mellanstadieklassen, och Lisa hade hittills inte mött någon som var särdeles imponerad av hennes släkting.

Jag frågade självklart artigt om vad den här släktingen hette och tänkte att om han verkligen är duktig borde jag veta vem det är. Dessutom är första dejten liksom inte en plats för att ifrågasätta såna här saker.

När Lisa sa att den släkting som hon pratade om var kusin med hennes pappa och hette Ulf Andersson började jag skratta. För en schackspelare är Ulf Andersson liksom inte bara någon man vet vem det är. Det är en så stor internationell superstjärna att vi i Sverige inte har något att jämföra med. Pia Cramling är möjligen lika känd i schackvärlden (missa förresten inte hennes sommarprat den 18 augusti!) men Pia får ursäkta den här gången, Ulf Andersson är den enda vi har haft som på allvar utmanat i världstoppen.

Lisa blev så klart lite glad när jag bekräftade att det faktiskt stämde det hon sagt i alla år. Men jag tror ändå inte riktigt att hon begrep hur känd Ulf verkligen var. Så några gånger, när Lisa och hamnade i sociala sammanhang på internationella schackevent (jo, sånt händer!), drog jag historien om hur Lisa skulle imponera på mig och när de runt bordet förstod att det var Ulf Andersson det handlade om kom ett samfällt ”Wow!” från hela sällskapet. Jag tror då att hon begrep att skälet till att hon inte var med på familjens julfirande under 80- och 90-talet berodde på att Ulf reste jorden runt och faktiskt var en del av världseliten i en ändå ganska stor sport.

Men visst är det så att Ulf inte är särskilt känd. Inte utanför den begränsade schackvärlden i alla fall. Men innanför har han en legendstatus som ibland kan vara lite svår att ta till sig. Ta till exempel de två bästsäljande böcker som skrivits på stora internationella förlag om honom och hur hans spel förändrat hur de ser på schack.

Så här skrivs till exempel om ”How Ulf beats black”

In his prime, in the 1970-s and 80-s, legendary Swedish chess grandmaster Ulf Andersson was a Top 10 player with a distinct, immediately recognizable style. He almost never lost a game and kept scoring wins from quiet positions.

Quiet positons? Acclaimed chess author Cyrus Lakdawala has played Andersson’s lines for decades and explains that those positions only LOOK quiet. Ulf Andersson, who understood the subtleties of strategic chess better than almost anyone else, always detected and exploited hidden opportunities.

Och så här beskrivs boken ”Grandmaster chess strategy”, som också bara handlar om Ulf Andersssons partier:

One of the most effective ways to improve your chess is to take a world class-player as your example. By collecting his games, studying his choices and examining his style, you will understand what made him rise to the very top.

This is what Guido Kern and Jurgen Kaufeld have done with Swedish chess legend Ulf Andersson, a positional genius with a crystal-clear style, who rose to the number 4 spot of the FIDE world rankings.

Ett citat från en spelarpresentation inför en av Johan Sigemans stora turneringar  i Malmö säger också något om vilken nivå han är på:

Ulf Andersson har betytt för svenskt schack vad Björn Borg gjort för vårt lands tennis.

I Sverige skrev Thomas Engqvist/Robert Okpu härom året en biografi över Ulf Andersson – Schackets mästare – den första svenska boken bara om honom. I den berättar de historien om honom på ett ganska ärligt sätt, och har också med en del kommenterade schackpartier. Lustigt nog väljer har de valt ut partier som inte alls är typiska för den stil som gjort Ulf Andersson världsberömd, men i beskrivningen av Ulfs person har de absolut ansträngt sig för att göra honom rättvisa.

För Ulf är inte den lättaste personen att porträttera. Han är en anspråkslös person, men det finns mycket outtalat och en stor del av honom är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till. Han har ju till exempel varit en självklar toppspelare i det svenska landslaget under några decennier, men det finns mer än en berättelse från lagkamrater om hur han inte alltid egentligen var så välkommen i laget som man skulle kunna tro. För Ulf är nämligen spelet schack större än allt annat. Inte för att det är något han valt, utan för att han inte har hittat något sätt att stå emot. Och i en lagtävling ska ju laget vara större och viktigare än den enskildes prestation.

När han i augusti 2010 fick möjlighet att sommarprata i Radio Västmanland försöker han förklara vad schack betyder för honom. Han säger bland annat att ”det finns de som säger ’det är ju bara ett parti schack’, men för mig är det aldrig bara ett parti schack.”

För ett par år sen frågade Lisa honom om han spelar mycket schack fortfarande och svarade ”jag försöker trappa ner”. Det är uppenbarligen en drog, ett kall, något som fyller hans tankar hela tiden. Och förstår man det så förstår man att hans eget parti alltid är mycket viktigare än hur det går för laget. Och vet man också att Ulf i stora delar av sitt liv haft ”problem med nerverna” (som han själv uttrycker det) så är det lättare att begripa att den press han känner att spela ett bra parti schack många gånger kan skapa ett så starkt tryck på honom att han helt enkelt inte pallar.

Det här är säkert ett av skälet att han inte kunde gå hela vägen. Trots att han var rankad fyra i världen 1983 (efter Karpov, Kasparov och Ljubojevic) och typ tio år framåt var tio i topp så var han aldrig nära att bli världsmästare. I varje enskilt parti var han ett hot mot varje motståndare, men han vann få turneringar. Många gånger spelade han väldigt korta remier mot sina vänner, de har kommit överens om att dela poängen av respekt för varandras förmåga, och för Ulf passade såna lösningar ofta alldeles utmärkt eftersom hans kraft sälla räckte till fullständiga satsningar i varje rond. Andra gånger har han efter ett par ronder i en tävling bara hoppat av och åkt hem, de krafter som sätts igång i hans huvud när han spelar ett seriöst parti schack är liksom på en nivå vi inte kan förstå.

När möjligheten att spela schack online dök upp för 20-talet år sedan blev det nog ett andningshål. Under kodnamnet BERTA kunde han spela ett parti på Internet Chess Club när han ville, och få sina behov tillfredsställda. Det blev tio- och hundratusentals partier på ICC, med korta betänketider, men i de seriösa turneringarna sågs han i princip aldrig mer. Efter 2013 finns inget mer registrerat på den servern, men det kan väl antas att han gått vidare till tyngre grejer efter det.

På 70-, 80- och 90-talen var Ulf på resande fot och spelade schack i hela världen. Men de senaste åren har han istället förgyllt många av de svenska tävlingarna – som kommentator. Trots att hans personlighet och läggning verkligen inte gör honom till den som självklart ställer sig vid mikrofonen har hans lugna men engagerade och exakta kommentarer fått publiken att trivas. Under GP-turneringen Cellavision Cup 2015 satte man till exempel Ulf helt enkelt vid en dator med turneringens partier framför sig och bad honom kommentera dem. Kameran hamnade lite snett från början men Uffe märkte inte det utan satt bekymmerslöst ensam på plats i åtta(!) timmar och pratade oerhört intresserat om alla de partier som spelades.

Den förmågan Ulf har att prata om och förklara schack har många yngre toppspelare dragit nytta av. Han har haft frekventa besökare i det lilla, lilla huset i Arboga av stormästare och andra aspirerande stjärnor, som på enklaste sätt velat ta del av hans visdom. De har tittat på partier tillsammans, Ulf har berättat om hur han tycker att man borde tänka, ungdomarna har lyssnat andäktigt och insupit allt. Vi som inte är på den höga nivån förstår nog inte riktigt precis vad det är som gör hans sätt att prata om schack så speciellt, men det är ingen tvekan om att hans storhet i större grad bygger på förståelse av spelet än av stor räkneförmåga. Och att det inte är så många som både har den förmågan och prestigelösheten som gör att man gärna delar med sig.

När Ulf provade på korrespondensschack under några år runt sekelskiftet blev detta väldigt tydligt. Då tågade schackdatorerna in i spelet på red front, och alla korrspelare hade datorkraft som stöd när de skulle bestämma sig för vilka drag de skulle göra. Eller, inte riktigt alla, på ett café i Arboga city kunde man se Ulf Andersson sitta och grunna på nästa drag med pannan i djupa veck. Helt analogt, med träpjäser och masonitbräde framför sig och papper och penna som minneshjälp. Han spelade bara 35 partier, men med strålande resultat, och blev stormästare även i detta gebit och år 2005 rankades han som etta i världen!

Men det blev inte någon längre korrkarriär, han har själv sagt att det berodde på att han helt enkelt inte orkade med. Och om man tänker sig den besatthet Ulf normalt sett har av schack och till de lägger att under flera år ha huvudet bokstavligt talat konstant fullt av hårda tävlingspartier (som exempel pågick 50-årsjubileumstävlingen för Norska korrschackförbundet i hela fyra år, mellan 1995 och 1999!) kan man kanske förstå att det var en kraftmätning som inte gick att klara av under någon längre period utan risk för allvarliga men.

För ett par år sedan bjöd vi in Ulf till Uppsala för att föreläsa i vår Uppsala Schackakademi. Han hade inga andra krav än att få en tågbiljett från Arboga till Uppsala betald och föreläsningen blev otroligt uppskattad. Då visade han bland annat två vinster mot blivande korrvärldsmästare, den snabba, snygga vinsten mot Ivar Bern. Och den mycket imponerande utspelningen av Gert Timmerman.

• 

• 

Om Ulfs privatliv vet schackspelarna inte mycket. I schacktidskrifterna på 80-talet kunde man läsa om han gift sig med Lourdes från Kuba. Hon bor numera i Solna och står honom fortfarande väldigt nära. Några barn har han inte och hans mamma dog härom året, över 90 år gammal. Men när Lisa och jag var i Västerås 2017 i samband med Västerås Open och satt på den schackmiddag som André Nilsson ordnat var det faktiskt lite svårt att få Ulf att förstå att han inte skulle prata släktminnen med Lisa utan istället schackhistorier med sina fans! Han gjorde dock en bejublad föreställning vid demonstrationsbrädet (eller ”flanellografen” som Lisa säger…) och om inte André hade sagt åt honom att sluta prata efter ett par timmar hade han säkert stått där fortfarande.

Ulfs betydelse för svenskt schack går inte att överskatta. Han har varit världsstjärna, är respekterad och omtyckt i varje schackhörn på jorden du kan finna. Han är idol för många, och det skrivs regelbundet hyllningsartiklar till honom och hans spel. Och även om han i dag fyller ansenliga 70 år är hans schackförmåga på en så hög nivå att det är många som längtar efter att han ska kommentera ännu en turnering. Eller bara prata lite om schack så att de kan få lyssna.

Stort grattis Ulf på födelsedagen!

---

---

Vill man kolla mer på hur han spelar schack finns här några bra ingångar:

Anatolij Karpov-Ulf Andersson Milano 28 augusti 1975. Hans mest kända parti och den nyutnämnde världsmästarens första förlustparti efter det att fick titeln.

Ulf Andersson-Anatolij Karpov Enköping 1995. I ett uppvisningsparti med kortare betänketid i Enköping gjorde Karpov bort sig direkt, och blev hårt straffad.

Ulf Andersson-Karl Robatsch München 1979 Det här partiet har blivit ett slags signaturparti för Ulf. Väl kommenterat många, många gånger, här till exempel på Saint Louis Chess Club

Ulf Andersson-Peter Leko, Ter Apel 1996. Det här är också ett väldigt typiskt vinstparti för Ulf, mot en kommande VM-utmanare.