Carl Fredrik Johansson

Det måste ha varit tidigt 1995 som jag var i USA första gången. Och det råkade sammanfalla med Superbowl, vilket jag visserligen formellt kände till men inte på något sätt förstod vidden av. Det gick dock inte att missa på plats i landet, och det var svårt att inte gilla San Francisco 49ers som, som första lag i ligan, vann sin femte Superbowl genom seger mot San Diego Chargers med 49-26. 49ers quarterback Steve Young dominerade matchen totalt och det kändes lite kul att ha ett favoritlag i NFL och dessutom ett som verkade kunna stapla upp segrar de kommande åren. Jag köpte en 49ers-tröja med mig hem och svarade glatt på vännernas frågor om vad det var för något lag jag nu börjat bry mig om.

När TV i Sverige började visa NFL så gjorde jag mitt bästa för att försöka hänga på, men det var inte helt enkelt. Inte förrän de senaste åren har det gått att på något rimligt sätt följa matcherna, men tidsskillnaden gör det inte jättelätt. Däremot visade det sig att jag fångade 49ers precis i slutet av en storhetstid som varat sen 80-talet, inte minst under Joe Montanas ledning. Men det är 30 år sen nu och under de åren har 49ers inte tagit en enda titel igen. Tre gånger har de spelat Superbowl, men alla gånger har det i extremt täta matcher slutat med knappa förluster. Senast i går mot Kansas City Chiefs, för övrigt en fantastisk match, där man till och med fick ta till förlängning för att skilja lagen åt. Men inte heller denna gång gick det som det borde.

Min förmåga att följa lag som inte tar sig hela vägen är annars ganska stabil. Som väldigt liten blev jag AIK-are och de låg ofta i toppen av allsvenskan. Men jag hann bli 25 år gammal innan vi tog ett efterlängtat SM-guld. Det ska sägas att det fanns andra AIK-are som då med råge passerat 50 år utan att heller få uppleva ett guld men de tunga åren kändes knappast lättare ändå. Sedan dess har det i och för sig blivit lite mer ordning på sakerna, men de mörka åren är inget jag önskar vara med om igen.

När jag som 6-7-åring för första gången fick ett sånt där album där man klistrar in bilder på fotbollsspelare fastnade jag för ett otroligt snyggt klubbmärke för ett lag i engelska ligan. De hade en örn som symbol och laget kallades också ”The Eagles” Det hade dessutom ett coolt namn – Crystal Palace – så det fick bli mitt lag. Föga anade jag vilken nitlott det var, ett galet år lyckades vi ta en tredje plats i högsta divisionen, men annars har det handlat om att försöka undvika nedflyttning alternativt kvala från andradivisionen för att ta oss tillbaka upp igen.

En av de städer jag besökt flest gånger är Rom, omöjligt att inte älska den staden! Men när jag var ung hade italiensk fotboll lite dåligt rykte, jag kommer till exempel ihåg att när vi spelade fotboll på gården så kallade vi en grov kapning för ”en italienare”. Det är först många år senare som jag förstått att uppskatta även catenaccio-stilen, men det är väl med handen på hjärtat ändå inte det allra roligaste att titta på. Så italienska ligan började jag inte följa ”på riktigt” förrän som relativt vuxen men att Roma var favoritlaget var det självklart ingen tvekan om.

Kanske kommer jag ihåg det fel, men jag tror att någon svensk kanal började visa Serie A systematiskt väldigt tidigt 2000-tal (innan dess var det bara engelsk fotboll som gällde), i alla fall hade jag inte koll på det. Men Francesco Totti hade precis slagit igenom, Gabriel Batistuta hade anslutit för att få chansen att vinna titlar och bland ett gäng brasilianare hade jag ett extra gott öga för Cafú, som var en av de allra första moderna ytterbackarna (även om hans brasilianske kollega Roberto Carlos kanske var ändå strået vassare).

Hursomhelst, de hade vunnit scudetton 2001 och jag hade skaffat abonnemang för att följa de kommande årens segrar. Men jag väntar fortfarande… Sju andraplatser och tre tredjeplatser har det blivit sedan dess, och aldrig sämre än plats åtta. Men det verkar helt omöjligt att ta det hela vägen.

Tyvärr har min förmåga att välja favoritlag smittat av sig på familjen. Oliver har sedan tidig ålder varit ett stort fan av Arsenal i Premier League, sannolikt mycket tack vare att hans fotbollsuppvaknande sammanföll med Fredrik Ljungbergs bästa år i laget och att de i övrigt också hade fantastiska spelare – Dennis Bergkamp, Thierry Henry, Patrick Vieira, Robert Pires, Kolo Touré, Jens Lehmann och många andra. Kanske var han 8 eller 9 år gammal när det här begav sig men tyvärr har han i dag, 20 år senare, inte varit med om att fira någon Premier League-titel, trots ständig toppkänning. Placeringsraden åren efter senaste titeln såg ut på det här frustrerande sättet 2-4-4-3-4-3-4-3-4-4-3-2 och till och med Leicester har vunnit ligan under de här åren!

Egentligen håller jag bara på att skriva av mig besvikelsen efter nattens förlust. Det kändes verkligen som om det var 49ers år i år och sagan om den nästan ratade unge quarterbacken Brock Purdy som skulle ta med McCaffrey, Kittle, Aiyuk, Deebo Samuel, Nick Bosa och alla andra hela vägen till toppen var nästan redan skriven. Men det kommer fler år, nya chanser, och som ni förstår är det något jag verkligen är van vid att säga.