Carl Fredrik Johansson

Diskussionen om kungens eventuella otrohet har nu avtagit och nästan tystnat. Visserligen krusar ytan lite med opinionsundersökningar som tycker att det är dags för Victoria att ta hans plats, men i princip är det över.

Det är lätt att moralisera över kungen och hans entourage och deras kvinnosyn, och visst kan man förstå att hyenorna går igång (kanske finns det ytterligare någon liten prinsessa där ute någonstans?).

Men det som mediebehandlingen av boken Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken framför allt visar är att journalisterna tappat förmågan att skilja stort från smått, viktigt från snaskigt. För det har i åratal talats om att kungen borde granskas. Men det var nog knappast hans sexliv som avsågs. Eller hans eventuella fylleslag.

Den journalist som kommit över källor som visar att kungen är som folk är mest (i sängen och i baren åtminstone) vill självklart publicera, men att alla andra tidningar bara klarar av att åstadkomma exakt samma nyheter, visserligen några med egna tafatta försök till vinklingar, är journalistiskt fattigt.

Självständiga journalister borde naturligtvis satsa på en rejäl granskning av hur kungen och hans familj utövar sin makt, hur pengarna används, hur hans vänner (kanske) gynnas och så vidare. Men när nu en genomgång av kungens historia kommer så fastnade den i sprit och snusk. Och ingen klarade av att ta en egen väg efter att bokens sanningar lagts fast, ingen bjöd efter det egentligen på något nytt.

Skriverierna kring moderaternas ganska nytillträdda partisekreterare Sofia Arkelsten illustrerar samma typ av journalistiska förfall. Hon har i flera år varit framträdande miljöpolitiker inom moderaterna, och är som politiskt ansvarig inom regeringens största parti självklart ett påverkansmål för många särintressen.

Kanske ser oljebolagen med särskilt vänliga ögon på just en moderat miljöpolitiker, vad vet jag, men uppenbart är åtminstone att det är i den egenskapen som Arkelsten för två år sedan blev uppvaktad, bjuden på en resa och ett seminarium i Frankrike.

Men då, när Sofia Arkelsten i riksdagen arbetade just med miljöfrågor, och Shell försökte påverka henne att driva klimatfrågorna på de sätt de önskar – var var journalisterna då? Nej, två år senare dyker de upp. När Arkelsten får ett uppdrag som de förstår – partisekreterare för moderaterna – och inte längre ett anonymt, men mäktigt jobb där lagarna stiftas, då ska hon granskas.

Men då är det ju liksom för sent. Då har man missat hela kopplingen mellan Shells vilja att påverka en viktig miljöpolitiker och Arkelstens aningslöshet inför bjudresan. Sakligt sett var det möjligen ett rimligt seminarium för henne i den dåvarande rollen att åka på. Att hon däremot tycker att det är ok att Shell ska betala för att riksdagsledamöter ska sköta sitt jobb är naturligtvis pinsamt (vilka fattiga seminariearrangörer med kloka tankar har Arkelsten struntat i under sina år som miljöpolitiker – se där, ännu ett ämne för journalisterna att undersöka).

Journalisternas läxa är funderingen över vad som hänt om Sofia Arkelsten inte blivit utnämnd till partisekreterare. Hade vi då fått läsa något om Shells bjudresa? Och vad är det som gör att journalister har så svårt att förstå att bjudresor av oljebolag är mycket värre för en miljöpolitiker i riksdagen än en partisekreterare i moderaterna.

Historierna om kungens kvinnor och Arkelstens bjudresa visar faktiskt på ungefär samma sak, att journalister är flockdjur, som inte jagar själv utan följer enstaka ledare (Thomas Sjöberg mfl om kungen, Expressen när det gäller Arkelsten). Sen skriver de kopior av den ursprungliga nyheten på olika kreativa sätt och glömmer totalt bort vilken nyhet de egentligen borde ha tagit fram från första början.