Carl Fredrik Johansson

Skriver ibland om sånt som är viktigt för mig

Category : politik

Om kungen, Sofia Arkelsten och journalister utan koll

Diskussionen om kungens eventuella otrohet har nu avtagit och nästan tystnat. Visserligen krusar ytan lite med opinionsundersökningar som tycker att det är dags för Victoria att ta hans plats, men i princip är det över.

Det är lätt att moralisera över kungen och hans entourage och deras kvinnosyn, och visst kan man förstå att hyenorna går igång (kanske finns det ytterligare någon liten prinsessa där ute någonstans?).

Men det som mediebehandlingen av boken Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken framför allt visar är att journalisterna tappat förmågan att skilja stort från smått, viktigt från snaskigt. För det har i åratal talats om att kungen borde granskas. Men det var nog knappast hans sexliv som avsågs. Eller hans eventuella fylleslag.

Den journalist som kommit över källor som visar att kungen är som folk är mest (i sängen och i baren åtminstone) vill självklart publicera, men att alla andra tidningar bara klarar av att åstadkomma exakt samma nyheter, visserligen några med egna tafatta försök till vinklingar, är journalistiskt fattigt.

Självständiga journalister borde naturligtvis satsa på en rejäl granskning av hur kungen och hans familj utövar sin makt, hur pengarna används, hur hans vänner (kanske) gynnas och så vidare. Men när nu en genomgång av kungens historia kommer så fastnade den i sprit och snusk. Och ingen klarade av att ta en egen väg efter att bokens sanningar lagts fast, ingen bjöd efter det egentligen på något nytt.

Skriverierna kring moderaternas ganska nytillträdda partisekreterare Sofia Arkelsten illustrerar samma typ av journalistiska förfall. Hon har i flera år varit framträdande miljöpolitiker inom moderaterna, och är som politiskt ansvarig inom regeringens största parti självklart ett påverkansmål för många särintressen.

Kanske ser oljebolagen med särskilt vänliga ögon på just en moderat miljöpolitiker, vad vet jag, men uppenbart är åtminstone att det är i den egenskapen som Arkelsten för två år sedan blev uppvaktad, bjuden på en resa och ett seminarium i Frankrike.

Men då, när Sofia Arkelsten i riksdagen arbetade just med miljöfrågor, och Shell försökte påverka henne att driva klimatfrågorna på de sätt de önskar – var var journalisterna då? Nej, två år senare dyker de upp. När Arkelsten får ett uppdrag som de förstår – partisekreterare för moderaterna – och inte längre ett anonymt, men mäktigt jobb där lagarna stiftas, då ska hon granskas.

Men då är det ju liksom för sent. Då har man missat hela kopplingen mellan Shells vilja att påverka en viktig miljöpolitiker och Arkelstens aningslöshet inför bjudresan. Sakligt sett var det möjligen ett rimligt seminarium för henne i den dåvarande rollen att åka på. Att hon däremot tycker att det är ok att Shell ska betala för att riksdagsledamöter ska sköta sitt jobb är naturligtvis pinsamt (vilka fattiga seminariearrangörer med kloka tankar har Arkelsten struntat i under sina år som miljöpolitiker – se där, ännu ett ämne för journalisterna att undersöka).

Journalisternas läxa är funderingen över vad som hänt om Sofia Arkelsten inte blivit utnämnd till partisekreterare. Hade vi då fått läsa något om Shells bjudresa? Och vad är det som gör att journalister har så svårt att förstå att bjudresor av oljebolag är mycket värre för en miljöpolitiker i riksdagen än en partisekreterare i moderaterna.

Historierna om kungens kvinnor och Arkelstens bjudresa visar faktiskt på ungefär samma sak, att journalister är flockdjur, som inte jagar själv utan följer enstaka ledare (Thomas Sjöberg mfl om kungen, Expressen när det gäller Arkelsten). Sen skriver de kopior av den ursprungliga nyheten på olika kreativa sätt och glömmer totalt bort vilken nyhet de egentligen borde ha tagit fram från första början.

(s) har inte gjort upp med sin historia

En av de viktigaste saker som Mona Sahlin efter sin avgång kan skriva på sitt cv är att hon var en av huvudarkitekterna bakom det rödgröna samarbetet. Det är utan tvekan en milstolpe i svensk politisk historia, att knyta (mp) tydligt till vänstern och att formera ett seriöst regeringsalternativ där inte (s) var ensam herre på täppan.

Efter valet lades dock samarbetet på vänt, vilket applåderades livligt av mången gammal partigängare inom (s). Samarbetet sågs som roten till allt ont och framför allt (v) beskrevs som ett sänke i valet eftersom de ”inte hade gjort upp med sin historia”.

Det finns möjligen skäl att ifrågasätta vänsterpartiets förmåga att kompromissa i en regering, men sympatierna för samarbetets uppbrott handlade nog inte i första hand om det. Istället är det nog socialdemokraterna själva som har svårast att göra upp med sin historia.

Det är främst dessa tre reliker ur historien som (s) behöver ta tag i innan de på allvar kan utmana om makten igen.

Maktfullkomligheten

När socialdemokraterna har styrt Sverige har det varit med utgångspunkt i en historiskt unik maktposition. Under den största delen av tiden har man inte behövt stöd för mer än ett parti i riksdagen, och med vänsterpartiet beroende av ”kamrat 4%-röster” har detta varit lätt att lösa.

De som har suttit i styrande positioner inom (s) under den perioden, vilket är ganska många, tror att detta är normalläget och att de anomalier som inträffat de senaste åren är undantag. Och med en sådan logik är naturligtvis Sahlins vilja att regera ihop med två andra partier ett galet steg i fel riktning.

Men väljarna har straffat (s) under en lång period av år, inte bara i senaste valet. Det är inte en ”starke man”, ännu en Göran Persson som efterfrågas. Alliansens största parti ökade i senaste valet genom att låta de andra partierna dominera valrörelsen. Och väljarna längtar inte efter ett socialdemokratiskt parti som tror att de är störst bäst och vackrast igen.

Ofelbarheten

När moderaterna inledde sin förnyelse var en av de första åtgärderna en artikel på DN-debatt där Fredrik Reinfeldt gjorde upp med partiets egen skattepolitik. Budskapet var ungefär: ”Vår gamla skattepolitik var orättvis och dålig, därför tänker vi om”. De tänkte om, väljarna trodde dem och bytte parti.

Socialdemokraterna skulle behöva visa samma ödmjuka inställning i några centrala frågor för att inte framstå som besserwissrar med huvudet i sanden. Några förslag:

• Att sjuktalen ökat under lång tid är ett misslyckande för vår politik. Vi behöver skapa en ny politik som förenar empati med de sjuka med en politik som gör att fler kan komma tillbaka till arbete.

• Att personer skaffar sig hög utbildning, får högre lön eller startar eget är bra och viktigt. Därför måste vi, istället för att motarbeta detta, bygga en politik som är till både för dem och för de som drömmer om att få det bättre.

• Att klasskillnaderna består och i vissa fall ökar är till största delen vårt fel eftersom vi styrt Sverige under så lång tid. Vi måste därför självkritiskt hitta nya sätt att skapa ett mer jämlikt Sverige.

Förändringsviljan

I det senaste valet belönade väljarna undantagslöst de partier som gjort de största politiska förändringsarbetet.

Moderaterna (+3,8% jämfört med valet 2006) har framgångsrikt gjort upp med bunkermentalitet, gamla konservativa värderingar och lyckats bli ett trovärdigt regeringsparti som till och med har väljarnas förtroende när det gäller att skapa jobb. Miljöpartiet (+2,1%) har bland annat rensat bort det oseriösa EU-hatet, vågat ta en tydlig vänsterposition och blivit ett parti som plötsligt är helt rimligt att se i en regering. Och sverigedemokraterna (+2,8%) har städat ut den grova rasismen, låtit nazister och andra få krypa ut bakvägen och uppenbarat sig som ett mer välorganiserat populistparti än ny demokrati någonsin var.

Under samma tid ägnade sig socialdemokraterna (-4,3%) åt att anklaga moderaterna för att de ”egentligen” ville något helt annat än det de sa. Att de var ”samma gamla moderater” och att man inte skulle lita på deras fagra ord.

Problemet för (s) är att väljarna verkar vara av en helt annan uppfattning. De har i hundratusental sett precis samma saker som socialdemokraterna sett men reagerat annorlunda. De har helt enkelt vågat tro på det de sett, och om (s) ska bli trodda måste de visa förändring, inte bara prata om det.

Enkel medicin? Kanske inte, men (s) kan ju också välja alternativet att drömma sig tillbaka till en tid som inte längre finns, samtidigt som de ser partiet dö sotdöden.  Valet är fritt.